Uniformer och kulturnatta

Förra helgen varjag hos Daniel och spelade spel hela kvällen.

Det har förresten varit “kulturnatta” i Göteborg. En dag om året, anordnas över hela stan, diverse aktiviteter och evenemang inom alla kategorier: utställningar, workshops, pröva-på-kurser och uppträdanden i alla former, det mesta gratis.



Jag, Jenny, Frederic, och en drös andra vänner samlades och rörde oss över stan tills sena natten. Vi började med att se ett uppträdande där folk fick nya, udda frisyrer, samtidigt som man skapande av ljud med frisörinstrument, och spelade upp dem i högtalare. Sen drog vi vidare till stadsbiblioteket, där man kunde köpa utgallrade böcker och kassetter. Jag fick tag i ljudböcker för en tia styck, med min favorit barnboksförfattare- Roald Dahl. Sen fick vi nys om att frimurarordern hade öppet hus, så vi stack dit ett gäng. Vi var ganska ljudliga i den annars så strikt tysta lokalen, för ett gäng män i kostymer, utplacerade på olika poster i rummet, tittade lite strängt på oss, efter att vårt intågande väckt uppståndelse.


En man kom fram för att berätta om ett altare i bortre delen av rummet, och informerade oss samtidigt om att man absolut inte fick fotografera. Då tog jag såklart fram kameran och knäppte av lite bilder. Denna text finns att läsa på en av väggarna.

Vi gick vidare till Götaplatsen och lyssnade på några filosofistuderande som sjöng underliga sånger om mänskliga juicepressar, rymdäventyr på en berg-och-dalbana, och mord till sjöss. Sen vandrade vi till Hagaparken där det spelades afrikansk musik. Jag smet fram till männen som spelade på de stora trummorna, och kompade med dem en stund på en trumma som var ledig. Plötsligt ryckte nån vän tag i mig bakifrån- skulle vi hinna komma med i en spökpromenad vid hamnen, hade vi hysteriskt bråttom. Vi lyckades ta oss från Hagakyrkan till hamnen på exakt 11 minuter. Vi blev mottagna av en man i skägg. Alla fick bilda ett långt led, varvid han guidade oss runt i totalmörker på det största fartyget i hamnen, en jagare som numera under dagtid fungerar som museum om Göteborgs sjöfart.



En del spöken huserade längs färden, de hoppade fram med blodiga halsar eller kritvita ansikten och ett barn i det långa ledet spydde tydligen, fick vi höra efteråt. Jag njöt av att gå runt i de trånga, mörka gångarna i båtens innersta. Robin, Johan, Henke och Jenny var med mig.



När vi kommit ut i ljuset igen, såg jag några av spökena jag stått öga mot öga med i mörkret. De såg att jag hade kamera, och bad mig fotografera dem eftersom de behövde bilder på sig själva för att göra reklam för spökpromenader. Efter en pratstund med dem, stack några av oss vidare och avslutade kvällen på stadsmuseet, där estradpoesigruppen Denako uppträdde. Efter en riktigt mysig kram från en fin vän där, hade kvällen nått sin höjdpunkt och jag var trött.

Häromdan såg jag en film som verkligen berörde mig- "The secret life of words". Den handlar livsöden, om drömmar som krossas, om kärlek. Efter filmen var jag sorgsen hela kvällen, då den fick gamla känslor att komma upp till ytan i mig. Det var en vacker men tragisk film, som inte riktigt kan släppa sitt grepp om mig. Inte ens dysterheten är försvunnen ännu. Försöker spendera dagen med att tänka på annat. Glädjer mig tex över att en insändare om ämnet tid, som jag skickade in till metro, blev publicerad idag. Ja, världen tycks veta när det är dags att muntra upp mig.

/Struttu

Språkliga utmaningar

Jag har en vän som, liksom jag, tycker om att skriva tokiga ordvrägningar. Vi har ibland språkligt utmanande konversationer, och en av dem publicerades av någon anledning:
http://www.handgranat.org/Konversation/2007-09-20

Formen för denna konversation är ett gammalt påhitt från mig som jag kallar "Förolämpnings-stafett". Det hela började med att jag och en kompis var sura på varandra. Vi började tjafsa, men insåg snart att det vi sa om varandra, helt saknade sanning. Och med den utgångspunkten kan man fortsätta att hitta på riktigt fantasifulla förolämpningar. En bra stafett resulterar i många roliga fraser. Och det bästa är att ingen blir sur.

Ja, det är roligt att träna sin språkförmåga på olika sätt. Pröva tex att beskriva denna varelse med ord. Det finns hundratals sätt att göra det på. I grupp visar det sig, hur allas beskrivningar kommer skilja sig från varandra.

En annan knasig övning, är att studera en bild och föreställa sig allt som skulle kunna hända runtomkring.I den här bilden skulle tex allt detta kunna hända:

1. Det är långt till närmsta toalett, vilket kan bli besvärligt.
2. En gammal trädgren kan lossna och falla i huvudet på dem.
3. Värmen gör att de svettas, de kan börja lukta illa inför varandra.
4. Någon av dem kan få besvär av sin pollenallergi, de nyser och näsan börjar rinna. Eller så kan någon av dem utveckla allergi.
5. Ett bi dras till drycken med socker i. De kan få ett bistick.
6. Läsken de dricker fräter på tänderna!
7. Gräsfläckar är något av det svåraste att få bort från ljusa kläder!
8. En fågel kan skita någon av dem i huvudet
9. Maten de har med sig blir dålig i värmen, de kan bli matförgiftade
10. Någon av dem kan råka trampa på en rostig spik eller en bit glas
11. Ett ungsomsgäng hinner råna deras bil medan de ligger och myser.
12. En passerande turistbuss sladdar av vägen och kör på dem.
13. En helikopter ovanifrån kan störta rakt på dem!
14. En av dem inser hur tråkig den andra är, och sagan tar slut.
15. Någon av dem får för sig att äta en svamp de tror att de känner igen från en bok, men svampen är bara lik någon ätlig svamp, den är giftig och de dör.

Kylskåpspoesi är också ett roligt sätt att vara kreativ med ord. Jag har inte ändrat om mina ord på kylskåpet på länge.


Nästa vecka ska jag förresten till Buhus Fästning. Det är enkelt att komma dit. Man tar bara buss Grön Express från Brunnsparken till hållplats "Fars Hatt" i kungälv. Det tar högst 40 minuter.

Jag var där för ett par år sedan:



Jag avslutar med en gåta som jag stötte på för några månader sedan, men inte ännu orkar lösa. Har någon svaret, säg det till mig!


/Struttu

Jag har en vän, som liksom jag, tycker om att skriva tokiga ordvrängningar. Vi har ibland språkligt utmanande konversationer, en av dem blev publicerad av någon anledning:

http://www.handgranat.org/Konversation/2007-09-20



Formen för denna konversation är egentligen ett gammalt påhitt från mig, som jag kallar "Förolämpnings-stafett". Det började en dag för många år sedan, när jag och en kompis var sura på varandra. Vi började förolämpa varandra, men insåg snart att det inte låg någon sanning i det vi sa om varandra. Och med den utgångspunkten, är det möjligt att låta fantasin flöda fritt, när man förolämpar någon. En riktigt lyckad stafett i förolämpning skapar en hel del roliga fraser. Och det bästa av allt är att ingen blir sur.

Mysfest, och minnet av ett galet samtal

Var på fest hos maria i helgen. Det var en av de absolut mysigaste kvällarna på länge.




Jag hade med såpbubblor, och det visade sig att Pedram kunde blåsa riktigt stora bubblor.


Marias fest fick mig att tänka på hur tur jag har, som omges av så många fina vänner.

En vän som jag saknar ibland, är Tomo. Med honom kunde man göra galna saker, som att klä ut sig och ha brottningsmatch.

Vi hade många galna samtal också.

Det började med att vi pratade om ett särskilt ämne. Men snart hade vi diskuterat fram ett tiotal olika underämnen, som vardera fick oss båda att berätta olika historier från våra liv. Alltihop blev ofta ett virrvarr av tankar, ideér och funderingar som tillsammans bildade en gigantisk storm. Efter ett sådant långt och ivrigt samtal, var det nästintill omöjligt att minnas vad vi sagt, och vidareberätta det för andra. Visst minns jag en del av samtalsämnena, och lite av vad som sades, men det är omöjligt att, ens med det bästa minnet, åter komma på de mest fantastiska ideérna som uppkom. De där roliga, ögonblickliga blixtinsikterna vi hade.



/Struttu

Ett roligt minne, och en viktig nyhet

Jag har många fina vänner. Och jag har gjort en hel del roliga saker med dem genom åren. Här är ett tillfälle när några sågs hemma hos mig och spelade lite på mina instrument.

Bilden till vänster: jag på dragspel, Arefeh på trumma, Chris på piano, Henke på munspel.

Jag har en del instrument från Afrika. Olika triúmmor, flöjter och stränginstrument. Här syns även min gitarr, mina munspel och ett guloigt litet dragspel.

Idag berördes jag starkt av en bild i tidningen. Jag såg en liten kista av trä, så liten att endast ett barn får plats i den.

Läkare utan gränser placerar nu ut mängder med kistor i stockholms innerstad, för att göra folk medvetna om hur många barn som varje dag dör av svält och bristsjukdomar.

Du kan hjälpa till i arbetet med att rädda fler av världens barn som hotas av akut undernäring. Vill du rädda ett barn? Det kostar dig bara 50 kronor, och det är dig ingen förlust. En kista försvinner från gatorna. Gå in och skänk 50 kronor nu! Här är adressen. Med ett enkelt sms räddar du ett liv.

http://kampanj.lakareutangranser.org/kampanjen.php

/Struttu

Bad-taste-festen, och lite experiment

I helgen anordnade jag ett "bad-taste-och-såpbubble-party" där alla skulle ha på sig fula kläder. Såhär såg det ut:

Robin, jag och Alex hade sinne för fula kombinationer.

Robin lånade en gammal sommarklänning jag hade långt in i garderoben.

Maria och Jon var ingenting annat än söta i de fula kläderna.

Jag tyckte Julia hade snygga kläder, men hon själv tyckte de var fula.


Lars och Emma var där och livade upp stämningen

Ida blåste såpbubblor med mig. Hon var grym på att få stora bubblor.

Jag poserar med en snubbe som jag av nån anledning känner igen..

ja, det är ju Emil.

Han tappade ansiktet senare på kvällen, och gick då för att vila en stund.

Apråpå kläder. Jag drar mig till minnes en gång när jag var inne i en klädaffär. Jag bad min kompis att hålla i min väska och jacka, medan jag skulle prova en röd barntröja i största storlek. Den passade utmärkt, varvid jag, utan jacka, gick ut i butiken och hängde tillbaka den för att pröva den i blått också. Jag såg några tröjor som hängde slarvigt, och en som låg på golvet, och när jag ordnade till detta kommer det fram en kvinna och frågar mig om en viss tröja finns i mindre storlek. Det räcker alltså att grejja lite med kläderna i en butik, samt att ej ha på sig jacka, för att vissa ska tro att man arbetar där. För inget butiksbiträde har ju jacka.. Rolig incident, som senare prövades igen som ett experiment på om det ofta är såhär.

/Struttu

Takutsikt, och lite filosofi

Jag har alltid varit äventyrlig. Mitt sökande efter svårtillgängliga platser började redan när jag var liten. Jag kröp ofta in i trånga utrymmen, och klättrade ofta upp i träd. Men en sak jag inte klarade av då, var att ta mig upp på tak.

Mitt första tak äntrade jag när jag var 17. Visst, jag har väl suttit på tak som barn, men det har varit tak som är så låga, att man skulle kunna hoppa ned från dem. Riktigt höga tak är mer utmanande.

Här är två bilder från ett tak i örebro. Det var högt..

Det hade inte varit roligt att falla ned där.

Här är det tak jag senast var uppe på. Ett i göteborg. Det var svårast av alla att komma upp på. Men att komma ned var lättare, och gjorde mer ont. (Nej, jag hoppade inte ner, jag krängde mig ned samma väg som jag kom upp, men med lite skavsår som följd)

Här är ett tak som var lättare att äntra. Det fanns stuprännor och liknande att klättra på.

Man skall alltid vara två när man klättrar på tak!

Men det finns fler spännande platser att besöka, än tak.

Man kan tillexempel göra ett djupdyk i en fisk-disk. Haha.

En gång var jag och vandrade i ett industriområde. Då hittade jag en gigantisk soptipp. Det luktade något obeskrivligt. En blandning mellan blött papper och rutten mat.

Byggnaderna omkring soptippen var förfallna, som om soptippen var nerlagd.

Men inte tömd. Läskigt.

Här är jag inne och kryper i ett ventilationssystem, som ligger i ett skikt mittemellan högsta våningen och taket i en stor byggnad. Det luktade så instängt tillslut så jag stack därifrån. Men det var förvånansvärt tyst där. Man tror att det ska låta mycket om just ventilation.

Här är jag på en båt som lämnats i göteborgs hamn. Den var otroligt förfallen.

Jag tycker om öde platser. Det bästa med dem är att man kan höra vinden som ilar, utan att den stöter emot något. Och det är ett mer dovt, nästan ohörtbart ljud, än när vinden susar mellan löv, eller blåser i staden.

Jag har ofta suttit på sådana här platser och funderat över livet och tillvaron. Även om ideérna inte uppenbarar sig på löpande band, har jag ofta kommit underfund med något, som jag i den stressiga vardagslunken, aldrig hade fått chans att inse. Filosofiska tankegångar har hört ihop med ensamhet, iallafall för mig. Senare i livet har jag förstått att det faktiskt är väldigt givande att diskutera mina tankar med andra.

Något som jag tycker mycket om att diskutera, är ordspråk. Vad de innebär för olika personer, i olika kulturer. Här är några av mina favoriter:

”Häng inte alla kläder på samma krok”

”Ytterligare ett fel rättar inte till det första”

”Bryter du något av dina livsmönster kan ett nytt mönster uppstå”

”Det du gör är lika mycket värt, vare sig det hörs applåder efteråt eller inte”

”Tänd ett ljus istället för att klaga över mörkret”

”Ju mer du delar med dig av din glädje, ju mer behåller du av den själv”

”Uträtta det möjliga istället för att drömma om det omöjliga”

”Grubbla ej över de chanser du missat, då missar du ännu fler”

”Depression är ingen avgrund man ska kika ner i, det är en dal som man ska klättra uppför”

”Den vise prövar igen, den dåraktige slutar för att han inte vågar misslyckas”

”Hur långt man faller spelar ingen roll, det är om man tar sig upp igen som räknas”

”Misstag ger dig nya alternativ, dessa är dina redskap för framgång”

”Gott omdöme kommer ur erfarenhet, och erfarenhet kommer ur DÅLIGT omdöme”

och min absoluta favorit:

”Vänta inte på rätt tillfälle, skapa det själv”

/Struttu