Här är den allra första bilden som finns på mig.
"Då det begav sig", som en vän till mig skulle sagt.
Vilket lustigt uttryck, egentligen.
Jag undrar vad bebisar tänker på, innan de lärt sig ord.
Det sägs, att det första man överhuvudtaget skulle kunna minnas, är efter 2-årsåldern. Här var jag inte mer än två, men jag minns det när jag anstränger mig. Jag älskade att leka i lådorna. Att sitta i dem, dra ut dem, släpa omkring dem på golvet, att tömma dem och fylla dem. Livet var så mycket enklare då.
Här är jag i tre olika perioder av mitt liv. 8, 12 och 16 år gammal.
Min mamma. Hon är så vacker.
Nu ska jag berätta två separata historier som fått mig att fundera lite på det där med vänskap mellan könen. Jag for en gång till Norge med min mor för att handla på tax-free. På kvällen var det disco på båten. Jag tvekade ett bra tag, men gick sedan upp på dansgolvet när en populär låt hördes. Efter max 3 minuter kommer en kille fram, säger att jag ser trevlig ut, och börjar dansa så nära mig att jag tydligt känner stanken av vodka och lime. Han frågar om jag vill prata lite. Då jag tror att han menar att vi ska sätta oss i baren, nickar jag, dessutom tänkte jag att det säkert kunde bli kul att samtala lite med någon som var full. Vi sätter oss, och efter mindre än 1 minut frågar han med en erotisk blick, om jag vill följa med till hans hytt och mysa lite. Jag ogillade skarpt hans oerhörda framfusighet, snäste till och gick därifrån, medan han satt kvar med en smått förvånad blick, till min irritation. Hade han anledning att vara överraskad av min reaktion? Jag undrade verkligen om det var möjligt att ta kontakt med en kille, endast med syftet att bli goda vänner.
Ett annat exempel var när jag jobbade på ett hotell. En gång pratade jag med en trevlig ung man på det jobbet, ett flertal år äldre än jag, datatekniker. När vi åter råkade träffas bestämde vi att ta en fika, eftersom vi ändå nästan kände varandra lite. Eftermiddagen förlöpte bra, vi pratade om ditt och datt, mycket om jobbet. Han föreslog, i all vänskap trodde jag, att få ta med mig på bio eftersom han ändå lyckats knipa två gratis biljetter till en förhandsvisning. Då jag tyckte han var trevlig och artig, tackade jag ja. Dessutom ville jag gärna se den filmen. Efter bion sade vi adjö efter att ha pratat lite. Nästa dag spatserar han självsäkert in i lunchrummet, där jag sitter med alla jobbarkompisar, kommer fram till mig och hälsar, för att sedan ge mig en puss på kinden! När jag sedan slutade för dagen, stod han vid entrén och väntade på mig, han trodde vi skulle slå följe, vilket jag på intet sätt föreslagit. Jag gav honom en utskällning för att ha generat mig i lunchrummet. Han bad om ursäkt, men frågade genast om jag ville hänga med hem till honom och se en film, eftersom det ändå var fredag. Jag undrade i mitt inre om jag på något sätt implicerat att jag var attraherad av honom men kom på att jag ju faktiskt varit helt vänskaplig och neutral hela tiden. Ibland är det svårt att ta kontakt med en man man tycker verkar intressant, utan att han tror man är intresserad av annat än vänskap. Det är synd.
/Struttu
