jag minns fortfarande den där dagen i augusti 2003. hur luften kändes. ibland en sommar har jag tänkt, att nu, nu doftar luften precis som då. lätt, tunt, friskt. med fukt i.
himmelsblått och uppfriskande. de sommardagarna när jag känt så, har allt varit bekymmerslöst. jag har fortfarande kvar papperslappen. att en så obetydlig liten lapp kan vara så viktig.
men det var längesen nu. tillbakablickar ger mig otrolig värme. i längden mer värme än den, om än så plötsliga som jag kände, just då det hände.
då. jag fick känslan av självklarhet. känslan av att jag hittat något som det var meningen att jag skulle hitta. om gudarna funnits, hade de nickat då, sagt åt mig att det var precis rätt.
att alla borde veta det. men bara jag visste det, för gudarna finns inte. och jag kände hur självklart det var.
och nu har jag struntat i det som vuxenvärlden så vanemässigt försökt lära oss 80-talister.
det som de av rädsla för att bryta normen, envist velat förmana oss. ja.
jag gjorde det, och jag vet, att N kommer bli glad. men mest mina glittrande ögon.
/Struttu
