Jag har alltid varit äventyrlig. Mitt sökande efter svårtillgängliga platser började redan när jag var liten. Jag kröp ofta in i trånga utrymmen, och klättrade ofta upp i träd. Men en sak jag inte klarade av då, var att ta mig upp på tak.
Mitt första tak äntrade jag när jag var 17. Visst, jag har väl suttit på tak som barn, men det har varit tak som är så låga, att man skulle kunna hoppa ned från dem. Riktigt höga tak är mer utmanande.
Här är två bilder från ett tak i örebro. Det var högt..
Det hade inte varit roligt att falla ned där.
Här är det tak jag senast var uppe på. Ett i göteborg. Det var svårast av alla att komma upp på. Men att komma ned var lättare, och gjorde mer ont. (Nej, jag hoppade inte ner, jag krängde mig ned samma väg som jag kom upp, men med lite skavsår som följd)
Här är ett tak som var lättare att äntra. Det fanns stuprännor och liknande att klättra på.
Man skall alltid vara två när man klättrar på tak!
Men det finns fler spännande platser att besöka, än tak.
Man kan tillexempel göra ett djupdyk i en fisk-disk. Haha.
En gång var jag och vandrade i ett industriområde. Då hittade jag en gigantisk soptipp. Det luktade något obeskrivligt. En blandning mellan blött papper och rutten mat.
Byggnaderna omkring soptippen var förfallna, som om soptippen var nerlagd.
Men inte tömd. Läskigt.
Här är jag inne och kryper i ett ventilationssystem, som ligger i ett skikt mittemellan högsta våningen och taket i en stor byggnad. Det luktade så instängt tillslut så jag stack därifrån. Men det var förvånansvärt tyst där. Man tror att det ska låta mycket om just ventilation.
Här är jag på en båt som lämnats i göteborgs hamn. Den var otroligt förfallen.
Jag tycker om öde platser. Det bästa med dem är att man kan höra vinden som ilar, utan att den stöter emot något. Och det är ett mer dovt, nästan ohörtbart ljud, än när vinden susar mellan löv, eller blåser i staden.
Jag har ofta suttit på sådana här platser och funderat över livet och tillvaron. Även om ideérna inte uppenbarar sig på löpande band, har jag ofta kommit underfund med något, som jag i den stressiga vardagslunken, aldrig hade fått chans att inse. Filosofiska tankegångar har hört ihop med ensamhet, iallafall för mig. Senare i livet har jag förstått att det faktiskt är väldigt givande att diskutera mina tankar med andra.
Något som jag tycker mycket om att diskutera, är ordspråk. Vad de innebär för olika personer, i olika kulturer. Här är några av mina favoriter:
”Häng inte alla kläder på samma krok”
”Ytterligare ett fel rättar inte till det första”
”Bryter du något av dina livsmönster kan ett nytt mönster uppstå”
”Det du gör är lika mycket värt, vare sig det hörs applåder efteråt eller inte”
”Tänd ett ljus istället för att klaga över mörkret”
”Ju mer du delar med dig av din glädje, ju mer behåller du av den själv”
”Uträtta det möjliga istället för att drömma om det omöjliga”
”Grubbla ej över de chanser du missat, då missar du ännu fler”
”Depression är ingen avgrund man ska kika ner i, det är en dal som man ska klättra uppför”
”Den vise prövar igen, den dåraktige slutar för att han inte vågar misslyckas”
”Hur långt man faller spelar ingen roll, det är om man tar sig upp igen som räknas”
”Misstag ger dig nya alternativ, dessa är dina redskap för framgång”
”Gott omdöme kommer ur erfarenhet, och erfarenhet kommer ur DÅLIGT omdöme”
och min absoluta favorit:
”Vänta inte på rätt tillfälle, skapa det själv”
/Struttu
Bilden till vänster: jag på dragspel, Arefeh på trumma, Chris på piano, Henke på munspel.
Jag har en del instrument från Afrika. Olika triúmmor, flöjter och stränginstrument. Här syns även min gitarr, mina munspel och ett guloigt litet dragspel.
Robin, jag och Alex hade sinne för fula kombinationer.
Maria och Jon var ingenting annat än söta i de fula kläderna.
