Platser där tiden inte finns

Jag är framme. Det är som om kyrkklockan ville hälsa mig välkommen. Jag tycker om den här platsen, iallafall idag. Iallafall när jag är ensam.

Någonting fångar plötsligt min uppmärksamhet. De står bakom muren och pratar lågt, inte för att de vet att jag hör, utan för att de är trötta. Att de är trötta tvivlar jag inte en sekund på. Jag låter deras ord vara en början på en dialog jag fortsätter i mitt inre. Jag säger mig själv en del jag behövt säga, och tänker inte längre på de två som står alldeles nedanför mig. Först när de cyklat vidare, kan jag lämna den inre pratbubblan.

Det här stället skulle lätt kunna översvämmas förresten, inte bara av vatten, som skulle samlas i mitten och till slut rinna nerför asfalten. Här skulle också ilska, minnen från förra gången jag vistades här, kunna översvämma tankarna. Jag bestämmer mig för att ge mig av. Nycklarna är i fickan för ovanlighetens skull, jag slipper kränga av mig ryggsäcken. Jag smäller igen dörren, när jag är hemma, men snart ska jag ge mig iväg igen.


Här kommer lite blandade bilder, från en sommar som förflutit alltför fort.

Denna lilla var mycket charmig, utan att veta om det.

Kyrkan- final test. Fler än jag måste se det komiska i denna bild.

Ensamma lilla blomma, vad vacker du är..

Jag bestämde mig för att smyga på en gås. Men han kom på mig!

Jag hittade en koja

Botaniska trädgården i detalj. Även bilderna nedanför.

Det finns platser som jag tycker mycket om, men jag har glömt av dem lite. Sådana platser har vi alla. Besöker jag en sådan plats, är det som att färdas bakåt i tiden. Jag kan sjunka in i en egen värld och släppa taget om den värdsliga tiden. En tyst plats, dit du inte behöver ha med dig någon annan. Där du kan sitta och underkasta dig själens dynamik. Det förflutna, som har rullat ihop sig i stora buntar, rullas sakta upp där. Minns du egna sådana platser, åk dit!

/Struttu