Vi befinner oss på 11 000 meters höjd och färdas framåt med en hastighet av 790 km i timmen. Planet vi sitter i väger 78 ton och innehåller 190 människor.
Pga förra årets händelser med flytande bomber, förbjuder tullen alla slags vätskor att passera. Flygvärdinnan säljer vatten för 25 kr flaskan. Många köper. En 5 timmars flygresa utan vätska kan inte många tänka sig.
Vi landar äntligen i Agadir, som ligger mellan Atlanten och Atlasbergen i Marocko. Det första jag ser när jag stiger av bussen vid hotellet, är tre män som sitter vid ett café. De ler brett åt oss. En av dem blinkar med ögat. I den här staden ska vi bo i de närmsta två veckorna.
Första dagen går vi en lång promenad i staden. Vi märker att majoriteten av hus är vita, och alla mycket rena. Agadir drabbades av ett jordskalv på 1960-talet, vilken ödelagde den mesta bebyggelse. Gatorna är förvånansvärt rena. Vi får senare reda på av en taxichaufför att Marockos kung Al Hassan, varit på besök i staden två dagar tidigare. Mitt första intryck av att Marockaner vördar sin kung, förstärks även under resterande dagarna. De förordningar som gäller; att visa respekt inför andra, hjälpa tiggare, och att be 5 gånger om dagen, verkar all befolkning ta på mycket stort allvar.
Efter att ha vandrat längs långa gator kantade av palmer, söker vi oss till en restaurang. Den råkar ligga vägg i vägg med två andra restauranger. Snacka om konkurrens. Innan vi ens hunnit i närheten, kommer det småspringandes tre olika kypare som trycker sin meny i handen på oss, och bedyrar att deras restaurang är den bästa. Vi väljer den kypare som är minst angelägen att tjata. Han har dessutom ett blygt leende, till skillnad från de båda andras stora, påklistrade smajl. Vi beställer in maträtten Tagine, som består av couscous med grönsaker och fisk. Kyparen kommer med sallad och bröd.Vi äter hälften och konstaterar att vi nästan är mätta. Då kommer maten. Ett lass couscous, med fiskbitar på toppen, den här portionen skulle enligt mig gott och väl räcka till två personer. Jag får ner lite till, och förundras över att det hela kostade ungefär 35 svenska kronor per person. På vägen hem till hotellet har jag nästan ont i magen. 
De följande dagarna äter vi mest bröd, frukt och yoghurt. Förutom oliver, majs och trähantverk, är clementiner Marockos främsta exportvara. Här kostar de 4 kronor kilot i svensk valuta, jag äter flera stycken varje dag. 
När vi går gatan fram hälsar varenda försäljare vänligt och försöker fånga vår uppmärksamhet. Vissa av dem är oerhört påstridiga. De anser att pengar knappast är ett problem för oss, och pockar på att vi ska köpa en massa krafs. Vi kan köpa halva deras lilla butik, eftersom vi är rika. Dessutom ska två så vackra kvinnor, unna sig den lyxen att köpa i överflöd. Försäljarnas otroligt insmickrande komplimanger får mig att undra hur de kan inbilla sig att vi ska gå på de knepen. Jag köper ändå en hel del föremål- till rimliga priser efter att ha prutat. Jag vet att sätter ett hutlöst högt startpris, för att ändå tjäna en slant efter prutandet.
Resebyrån informerar oss om platser att besöka, och vi blir genast intresserade av en liten by i Atlasbergen, där de sk Berberna bor, Marockos ursprungsbefolkning. Efter ungefär 2 timmars bilfärd blir vi varmt välkomnade av män i vita kläden som dansar för oss, spelar på egenhändigt gjorda instrument.
Vi vandrar runt i bebyggelsen, som består av stora och små stenhus, i en vacker rostrosa färg. Vi blir bjudna på bröd bakat i en stenugn. Efter maten går vi ut till den öppna elden, där männen lär oss en traditionell dans. Musiken, atmosfären, elden, hela stämningen är något jag aldrig tidigare upplevt. Den kvällen stannar i mitt sinne mycket länge, och blir än så finare som minne när jag flera dagar senare landar i Sveriges regnkalla väder igen.
Vi blir visade runt i omgivningen av en äldre man, som saknar ett par tänder. Han ler hela tiden, och pratar mycket. Det är en fras han upprepar flera gånger, och jag blir nyfiken på vad det är han försöker förmedla. På urdåligt svenskt uttal, säger den gamle mannen: ”– Hej på dig din gamle galosch”, det låter ungefär ”Hiiij podei diin gamlee galloos”. Vi får senare reda på att denne man i sin ungdom jobbade som guide i Agadir. Han har alltså lärt sig detta gamla svenska uttryck från någon turist på 40-talet. Förtjust över att mannen kunde en fras på svenska, börjar jag lära honom mer. Jag talar och han repeterar. Jag har väldigt kul åt detta.
Vi har hört att det ska finnas ett zoo inte långt från hotellet. Vi betalar 8 kr inträde, och vandrar nedför en allé med kaktusar. Majoriteten djur består av fåglar, men här finns även Wallaby (liten Känguru), och lamadjur som jag går in och matar. I parken sitter en kvinna som gör hennamålningar. Jag betalar en struntsumma för ett vackert mönster på handen.
Flera dagar i Marocko, och vi har ännu inte upplevt den 9-kilometer långa stranden i Agadir. Inte mycket folk vistas på stranden, vilket kan bero på den röda flaggan, som indikerar på att bad sker på egen risk. Vit flagg däremot visar att det är riskfritt. Trots den lilla varningen för höga vågor, ger jag mig ut en bit. En bit ut känner jag hur strömmarna blir starkare, och jag återvänder till stranden. Vi hinner inte sola länge, innan det kommer allehanda försäljare som vill tjäna pengar på att massera, göra kroppsmålningar, sälja smycken, dryck,
eller varför inte ta med oss på kamelsafari?
Följande dag besöker vi Souken, den stora marknadsplatsen i Agadir. Här handlar marockanerna själva, och turistatmosfären infinner sig alltså inte lika påtagligt. Vilket myller! Tappar vi bort varandra här är vi illa ute, vi har bara en hotellnyckel. Utanför marknadens portar står en hel del vagnar med en åsna som halvsover. Djuren är så fullpackade att jag blir ledsen. Vi letar oss fram bland allt folk och alla prylar. Vissa saker kan vi inte låta bli att kika på, varvid försäljarna är på oss igen. Jag får tag i fint hantverk, skålar, kläder, smycken, en väska, och många handgjorda instrument. När vi ska köpa varsin, marockanskt traditionell Jalaba (klänning), får vi pruta så länge för ett rimligt pris, att det hela får avhandlas över en kopp te. Det är vanligt att försäljaren bjuder turister på denna dryck. Jag tycker den är alldeles för sötsliskig, och tvingar i mig den i en mun, varpå försäljaren genast håller upp en ny kopp. Mina inköpta saker får knappt plats i resväskan.
Idag beslutar vi oss för att lägga pengar på en turistresa till Marrakech. Denna stora stad har ett torg, som är en mötesplats för såväl marockaner, bergsfolk, nomader, bönder, som handelsresande. Torget heter ”Djema El Fnaa”, vilket betyder De Dödas torg. Namnet kommer av att man förr utförde avrättningar här. Avhuggna huvuden hängdes upp som avskräckande exempel, och för att de inte skulle ruttna så fort, saltades de innan. När vi väntar på bussen som ska ta oss till Marrakech, pratar mamma och jag och plötsligt ser jag hur en man reagerar på vad hon säger. Det visar sig att han är ögonläkare och bor i Falun. Det förklarar varför han kan svenska, men det roliga är att han även talar flytande arabiska. Han och hans kusin föreslår att vi gör följe när vi är framme i den stora staden, och vi tycker det är en mycket bra idé att gå med några som kan det lokala språket. På väg till torget ser vi en hästdroska som vi åker med en sväng. Vi får en tur runt omgivningarna och får se många mycket gamla byggnader.
Vi är framme på det gigantiska torget. Här finns allt. Ullfärgare, slaktare, snickare, skräddare, toffelmakare, kopparslagare, silversmeder, mässingspolerare, glasblåsare, skinngarvare, keramiker, akrobater, sagoberättare, gatumusikanter, massörer, målare, trähantverkare, skoputsare, mattvävare, spådamer och ormtjusare trängs här i en salig blandning. Jag ser en man med en svart kobra i en korg. Han tar upp den när jag närmar mig, men jag refuserar hans insisterande på att jag ska komma ännu närmre. Plötsligt kommer där ännu en man, nu med en sandfärgad skallerorm. Han vill lägga den om halsen på mig, och eftersom min fobi gäller spindlar, men inte ormar, tycker jag det är kul. Ormen är ganska tung. Jag köper ett instrument som kallas luta, och med ögonläkarens hjälp får jag ett bra pris.
Nästa dag åker vi till ett nytt ställe. En kvinna som bor på samma hotell, tipsar oss om den lilla staden Essaoira. Filmen Jerusalem av Billie August spelades in i denna stad, och många andra filmteam har lockats dit på grund av den vackra naturen. Runtomkring staden löper en 12 kilometer lång mur. Vi hoppas på en buss, som tar oss ut på den marockanska landsbygden. Den första timmen åker vi genom stora jordbruksområden. Eftersom arbetslösheten är nästan 50% i Marocko, försörjer sig de flesta på jordbruk. Husen blir mindre och mindre ju längre utanför stan vi kommer. Vi färdas genom små byar och bergstrakter och kommer sedan ut på mer öde mark där sceneriet domineras av små dalar och öde slätter. En del hus vi ser är mycket spartanska. Vid en paus mitt i bussfärden får vi en chans att gå på toaletten. Några pojkar kommer fram till oss och vill visa sina getter. Vi ger dem några småpengar. När bussen far iväg, vänder de sig om och vinkar till oss. Vi är framme i Essaoira. Luften är renare och svalare här. Vi går in genom den kupolformade porten, och äntrar stadeb. Vi vandrar runt genom smala gränder, det är en rolig upptäcktsresa. Här bor folk inne i små hålor, öppningar i stenväggen.
De allra flesta barn och ungdomar jag ser, bär olika modeller av vit skjorta.
Jag drar slutsatsen att det är stadens variant av skoluniform. Vi rundar ett hörn, och hamnar på den hittills största markytan vi sett här inne. Här står en stor vattenkran, som fungerar som stadens gemensama vattenkälla.
/Struttu
Vi gjorde figurer av ballonger. 
