Vi stannar till vid Tibern, en 405 kilometer lång flod som mynnar ut i Medelhavet. En kung som drunknade här, sägs ha gett floden sitt namn; Tiberinus.
Senare samma dag kom höjdpunkten- Vespasianus enorma amfiteater, Colloseum. Roms folk vallfärdade dit för att se exotiska djur, blodiga strider, och utbyta skvaller samtidigt. Trots att jag åtskilliga gånger läst om när de tränade slavarna stred på liv och död med blodig sand under fötterna- så kan känslan av att vara där inte jämföras med någon fakta i världen. Platsen måste upplevas, annars förstår man inte vidden i att mer än 1,5 miljoner tillfångatagna stackare blev slaktade här.
Följande dag ville jag besöka Sant Ignazio di Loyola. Kyrkan gjorde mig inte besviken. Vackra barockmålningar överallt- och en kupol, vilken solen strålade igenom och skapade vackra ljuseffekter.
En hel del andra ställen hann vi också med. Piazza del Popolo, Colonn di Marco Aurelio, Palasso Barberini, Travestere- ett underbart bohemkvarter med sköna folk.Campo de Fiori, där massvis av folk avrättades under inkvisitionen. Vittorio Veneto, Roms mest kända gata. Och fin Etruskisk konst här och där. Som på den Italienska stadion atleter avbildas ur alla möjliga synvinklar.
Och ett roligt minne var också när jag sprang rakt på Umberto Bossi, en Italiensk kontroversiell politiker. Plötsligt var där massor av journalister och vakter överallt, jag och mamma fattade ingenting. Sen körde en svart limousin iväg, runt byggnaden, och bort- trodde val alla, inklusive media. Men när vi gick gick vidare runt byggnaden, och velade in oss på en bakgata- som turister kan göra, ja då stod han där med två vakter. Jag, som varken kan italienska, eller är intresserav av politik, hade inget särskilt utbyte av att prata med honom, även om det var en kul grej. Tydligen hotar han med att lämna Berlusconis regering.
Det var även intressant att se att Italiens poliskår verkligen satsar på sina transportmedel..
Mat är viktigt i Italien, vilket vi erfor. Det var både gott- och dyrt. Som turist, unnar man sig en intressant förrätt- antipasto, sen kommer huvudrätten, och självklart avlutar man med dolce- dessert. Många hundralappar försvann varje dag, bara på maten. Men det hela var en upplevelse varje gång, inte bara krubb. Jag såg en restaurang (Léau Vive) vars kök som följer årstiden, och där kyparna sjunger ”Ave Maria” varje gång rätten Coda di rospo serveras. Det är marulk med pasta, svartpeppar och parmesan. Jag såg en hovmästare som med vanlig kniv, skar de mest lövtunna bitar rostbiff man kan tänka sig.Det fanns en hel del andra förvånande kombinationer till maträtter svärdfisk med auberginpasta och salvia, penne arribata i kryddstark tomatsås med rosmarin, tagiatelli med musslor i portvin,ugnsstekt ost med päron och honung, enorma påhittiga sallader, och pajata- komage..
Det fanns många vackra, pittoreska byggnader.
Den gotiska katedralen Notre Dame, enorm och vacker.
Det tog min 40 minuter att få nå toppen av Eifelltornets 324 meter. Att betala för en hiss, eller ta de 1665 trappstegen, var inget svårt val. Utsikten var häpnadsväckande- och läskig även för mig som faktiskt inte är höjdrädd.
När vi sett allt viktigt på södra sidan om floden Seine, gick vi över bron till kvarteren där filmen "Ameli från Mont Martre" är inspelad. Cafeét där hon jobbar i filmen, är sött och ligger på Rue Le Pic.
Även Paris har sina underliga maträtter. Crepes med vadsomhelst i, hummer eller äpple. Cremé brule på gåslever. Lamm med provensaliska kryddor och schalottenlök. Soppa på kronärtskocka. Krabba fylld med banan o chili, och sedan flamberad i rom. Och så fanns det en restaurang där man inte får se på menyn- den läses upp av kyparna.
Louvren, ett museé där entrén var det som tilltalade mig mest. Underbart ställe, för mig som älskar vinklar och vrår, och himmel.
Vi fick många roliga äventyr även i Paris. Vi såg Conciergerie från håll, fängelset där Marie Antoinette inväntade giljotinen. I trädgården utanför finns tydligen över 100 sorters päron, om det nu är möjligt. Och vi stod på torget där alla huvuden rullade under franska revolutionen..
Men det som var allra häftigast, är för många okänt. Vi besökte Rues de Panoy, den gata där Simone Berteaut bodde. Vem är det? undrar ni. Edit Piafs syster! Hon är dessutom författarinnan till min absoluta favoritbok Momone, en självbiografisk berättelse om en flickas barndom i Paris på 1920-talet. Hon växte upp i ett kvarter där de snygga kostymerna inte längre syns till, där skoputsare och springpojkar finns i varenda gathörn i hopp om att tjäna några småslantar, ett område som än idag är skamfilat men som enligt mig är det mest charmiga i hela Paris. Små små cafeér, loppmarknader och fruktstånd. Här trivdes både mamma och jag, tills det var dags att bege sig till hotellet och hämta väskorna.
Ja, Paris är verkligen en storstad. Det märkte jag när jag plötsligt trillade in i en reklaminspelning för skor. Omtagning blev det, och jag stannade till och tittade på kameramannen, som bara skrattade åt den förvirrade människan som tydligen inte alls haft ögonen med sig.
Skönt med hemresa.. och vackert
Och visste ni att kombinationen keps, skinnjacka, slips och magväska, tydligen är mode på tunnelbanan i Paris. Hm... förra generationens sätt att hålla huvudet kallt, samt vara cool, formell och praktisk samtidigt?
/Struttu
