Resan till Egypten

Över jul har jag varit i Egypten, dels för att rymma julfirandet, och dels för att slippa fixa en 25-årsfest eftersom jag fyllde den 27:nde december. Haha, som ni märker är jag inte mycket för att fira saker. Det är roligt att fira saker som har betydelse för en själv, men födelsedagar ser jag inget intressant i. Och när det gäller julen, tycker jag varken om konsumtionstrenden eller maten. Nåväl. Nu ska jag berätta om resan.

Efter en flygresa på drygt 5 timmar, anländer vi i Hurgada, som ligger vid Röda havets kust i nordöstra Afrika.

Vi anländer till hotellet, som ger mig en "Alice i underlandet"- känsla. Träden är klippta i runda former, och stenläggningen är i flera olika bruna nyanser.

Det pågår ständiga byggprojekt i Hurgada. Halvfärdiga hus står lite överallt. Detta beror på en lag som innebär att man har tre år på sig att bygga färdigt ett hus. Hinner man inte det slipper man betala skatt. Därför drar man gärna ut på husbygget. När tiden sedan gått ut, säljer man huset till någon som har råd att bygga kalrt. På så vis har man gjort sig en förtjänst.
Vi utforskade omgivningarna, och fann ett ställe där man kan få massage i 40 minuter för 50 spänn. Jag gick dit några dagar senare och fick mig en omgång, hoho. Jag tog reda på vilken lön massörerna har, och när jag fick höra hur uselt betalt de får, gav jag min massörska 40 spänn i handen. Det var en dagslön för henne. Senare fann vi Oscar; en kamel som flera dagar i veckan får bära omkring på turister. Jag fick mig en tur och passade på att fråga kamelens ägare om lite fakta. Oscar är tio år, och kan lagra mer vatten i sin puckel, än jag kan dricka på tre månader.
Jag fick höra hur nomaderna använder sig av kameler när de färdas i öknen. De låter kamelerna vara utan vatten, tills djuren är så törstiga att de går ut att söka vatten. Nomaderna rider dem, och klarar sig endast därför att kamelerna är så fenomenala på att hitta vatten.

Samma kväll besökte vi en moské. I Egypten är 90% av befolkningen muslimer. När barnen är 7 år börjar de fasta några timmar per dag, och när de är tio år förväntas de kunna fasta som de vuxna, från soluppgång och solnedgång. En liten del muslimer är så kallade shiamuslimer. De är beredda att gå i döden för sin tro. De låter bli att äta under fastehögtiden ramadan, även om det innebär att de avlider. Jag fick reda på en annan intressant sak. I Egypten har nästan ingen valt att ha försäkring på hus eller bil, för de tror att Allah skyddar dem. Detta resulterar i att de som råkar illa ut, blir ruinerade och får det mycket fattigt på grund av någon olycka.

Jag hittade några vackra statyer, och en mycket estetisk parkbänk i sten.En av statyerna har armarna korsade över bröstet, och jag ville ta reda på vad det beror på. När en faraon dog ville denna förenas med solguden Ra. Detta kunde bara ske genom att besöka den underjordiska guden Osiris, som förde den döde upp till solguden via solljuset. Därför lades armarna i kors över bröstet på en död faraon, då detta var Osiris position. Denna dödsrikets gud var son till Nut, himlens gudinna. Det egyptiska folket tänkte sig att det var hon som gjorde dag och natt, genom att inför varje natt svälja solen och inför varje gryning, föda den igen.

En morgon åkte vi med turistbuss till staden Luxor, som är Egyptens forna huvudstad. Staden hette ursprungligen hette Thebe, och här finns 4 000 år gamla monument. I Luxor är flesta självförsörjande jordbrukare, medan kvinnans roll fortfarande är i hemmet med barnen. Bussen färdas förbi storslagna vyer genom Red sea mountaines, vidsträckta ökenbergskedjor som verkar ändlösa.

I denna öken lever beduiner i samhällen om ca 70 personer. De är avskärmade från resten av befolkningen, är inte registrerade som invånare i egypten och rör sig mellan landsgränserna fritt via öknen. Efter flera timmars färd, når vi det första stoppet. Vi är vid Karnaktemplet, som byggdes 1000 år innan kristus och sedan under många århundraden var ett religiöst centrum för hela Egypten, där man offrade till gudarna. De olika faraonerna gjorde egna utbyggnader, vilket gör att templet till slut blev oerhört stort.

På en del ställen var hieroglyferna välbevarade, och här och där fanns tillomed färgen kvar.

Jag hittade ett mystiskt hål som jag givetvis var tvungen att klättra in i. Väl där med ficklampa, insåg jag att jag varit en decimeter från att kliva rakt ner i ett hål. Lite läskigt.

Fiender har alltid avbildats uppochner i de egyptiska bilderna, detta syns på den högra bilden.

Med oss i detta enorma tempel, har vi en lokal guide som heter Harbi. Han skojjar ofta med oss. När vi spatserat fram till en stor staty, frågar han "Are u ready?" som en indikation på att han vill börja berätta om monumentet. När vi svarar: "Yes", säger han med ett leende "Okey, then we can go back to the bus." Först när vi protesterade, gick han med på att berätta historiska fakta, eftersom vår protest visade att vi nu var uppmärksamma på VAD han sa.Efter att ha promenerat mellan högresta pelargångar, och fascinerats av de kollossala statyerna, var det dags att åka vidare för att hinna se allt inna solen går ner. Vi åker över Nilen i en Felluka, flodbåt, och reser sedan genom öknen till Hatschepsut-templet, Djeser-djeseru, som 1400-talet f.Kr. lät huggas ut direkt ur berget åt den enda kvinnliga faraonen, Hatschepsut. Hon tog tronen med list, genom att gifta sig med sin bror som satt på tronen, och sedan se till att han avled utan att ha fått en son. Därmed blev hon den enda som kunde överta tronen. Men en kvinnlig faraon hade aldrig tidigare funnits, och kunde ju inte tillåtas, så hennes svärson tog snart över. Efter hennes död raderades alla spår av att denne farao var kvinna, alla avbilder man funnit av henne är till synes porträtt av en man.

Vi åker sedan till konungarnas dal, eller Wadi el-Muluk, ett ökenmassiv där de otaliga kungagravarna hittats. Alla dessa faraoner ansågs vara söner till solguden Ra. Dalen användes från ca 1539 till ca 1075 f.Kr. Byggdes 1000 år innan kristus. Tut anka mons grav upptäcktes 1922. Han var begraven i 4 kistor av renaste guld som låg i varandra. Inne i hans grav finns babianer avbildade på väggarna. Man upplevde att dessa djur var först uppe med solen.

Den natten somnade vi gott på hotellet, efter sammanlagt mer än 8 timmars bussfärd till och ifrån Luxor. Vi vaknar och julafton är här. Det betyder stor buffé på hotellet. Rader fulla mat av alla sorter och i alla färger. Där fanns Fûl mudammas, böngryta. Ta'amîa, bönpuré med örter, tomat och lök. Tamiyya, falafel. Babag hanoush, en utsökt grönsaksgryta. Och så en massa desserter, dallriga, osmakliga puddingar och Baklava, sötsliskiga, honungsdrypande kakor. Jag fick mig bara två frukter till efterrätt, men jag uppskattade det hela desto mer för de fantastiska utsmyckningarna personalen hade gjort. Redan när vi vaknade hade de lagt in ett set med handdukar, vikt som en kobra. Och på buffén fanns otaliga kreationer. Ett hus av knäckebröd. Vattenmeloner med snygga utskurna mönster. Där fanns tillochmed en råtta av pitabröd! De är verkligen ett hantverksfolk i Egypten. Det godaste av allt jag smakade i Egypten, var en dryck av Hibiskysplantan, det smakar som en blandning mellan svartvinbär och tranbär.

Nästföljande dag var det dags att resa till Cairo, den industrialiserade storstaden som utgör en total kontrast till Luxor. Vi åker med konvoj, vilket betyder att det kör en polisbil främst och en sist i ledet av ett 40-tal bussar som samtidigt färdas genom ökenladskapen. Detta sätt att färdas används för att förhindra att bussar blir kapade eller rånade, något som inte varit helt ovanligt i de öde landskap som är vägen till Cairo.

Här vid Nilen, sprudlar grönskan som ingen annan stans i detta ökenland. Utan Nilen hade Egypten varit obeboeligt. Den har gett folket möjligheten att odla, därför kallas den 1000 meter långa floden för The key of life. Ja, Nilen har faktiskt formen av en nyckel, då är tvådelad. Hela 90% av Egyptens yta består av ökenlandskap, de återstående 7% mark som utgörs av områden på båda sidor av Nilen, delas av Egyptens 76 milj invånare.

Cairos ursprungliga namn är Al kahira, vilket betyder den segerrika.Denna stad har under 5000 år överlevt invasioner, farsoter och kolonialism, men brottas nu med de problem av modernt ursprung. De hundratals fabriker och bilar som ständigt spyr ut avgaser, orsakar dålig luft. Hela himlen är gråfärgad.

Äntligen anländer vi till Gizaplatån, där de mäktiga pyramiderna står. Den högsta av dem är Cheopspyramiden, med sina 146 meter. Den stod färdig ca 2580 f.Kr. De ca 10.000 arbetare som satte de 2,5 miljoner stenblocken på plats, fick fara över Nilen med ögonen förbundna, så att de inte skulle veta exakt vart i öknen pyramiderna var belägna. Den näst högsta pyramiden är 136 meter, och lät byggas av Cheops son Chefran.

Jag kunde inte låta bli att klättra upp på Cheopspyramiden. Jag klättrade, och klättrade, och klättrade, tills jag tittade ned och förstod att det INTE var en bra idé att fortsätta uppåt. På den högra bilden syns hur liten bit jag hade kvar till den översta, skadade delen av pyramiden, en bild som går att jämföra med den undre, där jag står och löjlar mig, och där samma pyramid syns i bakgrunden med sin skadade topp.

Jag och mamma poserar fånigt med kolosserna i bakgrunden. Vi träffade även en rar man som ville vara med på bild.Inte långt bort ligger den magnifika, 73 meter långa Sfinxen och vaktar pyramiderna. Med sin starka lejonkropp och intelligenta människohuvud är denen stark symbol för beskydd.

Egyptologer har åldersbestämt Sfinxen till att vara 4 500 år gammal, till ca 2600 f.Kr. Det finns dock forskare som anser att man måste gå ännu längre tillbaka i tiden för att kunna förklara Sfinxens utseende. Den nednötta kroppens urholkningar beror på att den blivit utsatt för vatten och vind, och med tiden blivit fårad. Den väldigt runda form som Sfinxen har, kan inte bero på vanliga regnperioder. Enligt forskare kan dess form endast orsakats av riktigt kraftiga skyfall. Senast det var så mycket vatten i detta ökenlandskap, var för ca 11 000 år sedan, i slutet på den senaste istiden..I den antika grekiska Oidipus-sagan ses Sfinxen som en demon, som terroriserar alla förbipasserande med en gåta. Den som inte kunde svaret, kom aldrig därifrån.

Vi tar en sväng förbi egyptiska museet, där den berömda Rosettestenen finns. Denna stentavla hjälpte forskare att dechiffrera det hieroglyfiska alfabetet. Där fanns dessutom hundratals häftiga föremål från gravar med ursprung 3500 f.Kr, mumifierade människor och djur, samt kolossala statyer. Tyvärr var kameror förbjudna på museets område, och hur mycket jag än hade tänkt att smuggla in den digitala, så var det omöjligt då vakterna noga sökte igenom varenda turist.

Vi avslutar kvällen med en marknad i stadsdelen Khan el khalili. Där finns tokbilliga saker, smycken, kläder, lädervaror, träarbeten, instrument, skor, och doftoljor. Egypten är specialiserat på doftessenser. En parfym tillverkas genom att blanda 60 ml alkohol och 20 ml destillerat vatten med 20 ml doftessens. Man ska sedan dutta doften i pannan, samt vid vardera sidorna om käkbenet. Detta symboliserar att man vill ha lycka, kärlek och ett långt liv.

Vi stannar även till vid en alabasterbutik. Alabaster är en stenart som i urminnes tider använts till att bland annat göra urnor, där faraonernas inälvor förvarades inför föreningen med Ra.

Jag köpte en del saker därnere, förstås. En vacker klänning, en staty i form av en obelisk med hieroglyfer, en liten vacker parfymflaska, en papyrustavla.

Men dyraste av allt var detta antika föremål av alabaster, en urna föreställandes guden Anubis. Priset var smått hutlöst, men jag bestämde mig ändå när jag av guiden fick reda på dess ålder och värde ur historiskt syfte. Det är en häftig sak att ha, men var lite väl saftigt för ekonomin..
Resan hem. Sorgligt men skönt.

Vill du veta mer om vad som hände mig under detta äventyr, bara fråga! Det finns massor intressant att berätta om de olika gudarna, samt om egypptiens historia, och allt har jag inte orkat skriva ned här.

/Struttu

Marocko, en reseskildring

Julen 2006 reste jag till Marocko med min mor. Dagarna där utgjorde några av de mest händelserika i mitt liv och jag bär med mig många fina minnen och intressanta iakttagelser därifrån. Både jag och morsan tycker att julen firas bäst så långt bort från all julstress som möjligt, så denna jul är det dags igen. Denna gång reser vi till Egypten. Men innan jag sticker om två dagar, passar jag på att berätta om förra årets resa.

På väg till Marocko

Vi befinner oss på 11 000 meters höjd och färdas framåt med en hastighet av 790 km i timmen. Planet vi sitter i väger 78 ton och innehåller 190 människor.

Pga förra årets händelser med flytande bomber, förbjuder tullen alla slags vätskor att passera. Flygvärdinnan säljer vatten för 25 kr flaskan. Många köper. En 5 timmars flygresa utan vätska kan inte många tänka sig.

Vi landar äntligen i Agadir, som ligger mellan Atlanten och Atlasbergen i Marocko. Det första jag ser när jag stiger av bussen vid hotellet, är tre män som sitter vid ett café. De ler brett åt oss. En av dem blinkar med ögat. I den här staden ska vi bo i de närmsta två veckorna.

Första dagen går vi en lång promenad i staden. Vi märker att majoriteten av hus är vita, och alla mycket rena. Agadir drabbades av ett jordskalv på 1960-talet, vilken ödelagde den mesta bebyggelse. Gatorna är förvånansvärt rena. Vi får senare reda på av en taxichaufför att Marockos kung Al Hassan, varit på besök i staden två dagar tidigare. Mitt första intryck av att Marockaner vördar sin kung, förstärks även under resterande dagarna. De förordningar som gäller; att visa respekt inför andra, hjälpa tiggare, och att be 5 gånger om dagen, verkar all befolkning ta på mycket stort allvar.

Efter att ha vandrat längs långa gator kantade av palmer, söker vi oss till en restaurang. Den råkar ligga vägg i vägg med två andra restauranger. Snacka om konkurrens. Innan vi ens hunnit i närheten, kommer det småspringandes tre olika kypare som trycker sin meny i handen på oss, och bedyrar att deras restaurang är den bästa. Vi väljer den kypare som är minst angelägen att tjata. Han har dessutom ett blygt leende, till skillnad från de båda andras stora, påklistrade smajl. Vi beställer in maträtten Tagine, som består av couscous med grönsaker och fisk. Kyparen kommer med sallad och bröd.Vi äter hälften och konstaterar att vi nästan är mätta. Då kommer maten. Ett lass couscous, med fiskbitar på toppen, den här portionen skulle enligt mig gott och väl räcka till två personer. Jag får ner lite till, och förundras över att det hela kostade ungefär 35 svenska kronor per person. På vägen hem till hotellet har jag nästan ont i magen.

De följande dagarna äter vi mest bröd, frukt och yoghurt. Förutom oliver, majs och trähantverk, är clementiner Marockos främsta exportvara. Här kostar de 4 kronor kilot i svensk valuta, jag äter flera stycken varje dag.

När vi går gatan fram hälsar varenda försäljare vänligt och försöker fånga vår uppmärksamhet. Vissa av dem är oerhört påstridiga. De anser att pengar knappast är ett problem för oss, och pockar på att vi ska köpa en massa krafs. Vi kan köpa halva deras lilla butik, eftersom vi är rika. Dessutom ska två så vackra kvinnor, unna sig den lyxen att köpa i överflöd. Försäljarnas otroligt insmickrande komplimanger får mig att undra hur de kan inbilla sig att vi ska gå på de knepen. Jag köper ändå en hel del föremål- till rimliga priser efter att ha prutat. Jag vet att sätter ett hutlöst högt startpris, för att ändå tjäna en slant efter prutandet.

Resebyrån informerar oss om platser att besöka, och vi blir genast intresserade av en liten by i Atlasbergen, där de sk Berberna bor, Marockos ursprungsbefolkning. Efter ungefär 2 timmars bilfärd blir vi varmt välkomnade av män i vita kläden som dansar för oss, spelar på egenhändigt gjorda instrument.
Vi vandrar runt i bebyggelsen, som består av stora och små stenhus, i en vacker rostrosa färg. Vi blir bjudna på bröd bakat i en stenugn. Efter maten går vi ut till den öppna elden, där männen lär oss en traditionell dans. Musiken, atmosfären, elden, hela stämningen är något jag aldrig tidigare upplevt. Den kvällen stannar i mitt sinne mycket länge, och blir än så finare som minne när jag flera dagar senare landar i Sveriges regnkalla väder igen.

Vi blir visade runt i omgivningen av en äldre man, som saknar ett par tänder. Han ler hela tiden, och pratar mycket. Det är en fras han upprepar flera gånger, och jag blir nyfiken på vad det är han försöker förmedla. På urdåligt svenskt uttal, säger den gamle mannen: ”– Hej på dig din gamle galosch”, det låter ungefär ”Hiiij podei diin gamlee galloos”. Vi får senare reda på att denne man i sin ungdom jobbade som guide i Agadir. Han har alltså lärt sig detta gamla svenska uttryck från någon turist på 40-talet. Förtjust över att mannen kunde en fras på svenska, börjar jag lära honom mer. Jag talar och han repeterar. Jag har väldigt kul åt detta.

Vi har hört att det ska finnas ett zoo inte långt från hotellet. Vi betalar 8 kr inträde, och vandrar nedför en allé med kaktusar. Majoriteten djur består av fåglar, men här finns även Wallaby (liten Känguru), och lamadjur som jag går in och matar. I parken sitter en kvinna som gör hennamålningar. Jag betalar en struntsumma för ett vackert mönster på handen.

Flera dagar i Marocko, och vi har ännu inte upplevt den 9-kilometer långa stranden i Agadir. Inte mycket folk vistas på stranden, vilket kan bero på den röda flaggan, som indikerar på att bad sker på egen risk. Vit flagg däremot visar att det är riskfritt. Trots den lilla varningen för höga vågor, ger jag mig ut en bit. En bit ut känner jag hur strömmarna blir starkare, och jag återvänder till stranden. Vi hinner inte sola länge, innan det kommer allehanda försäljare som vill tjäna pengar på att massera, göra kroppsmålningar, sälja smycken, dryck,
eller varför inte ta med oss på kamelsafari?

Följande dag besöker vi Souken, den stora marknadsplatsen i Agadir. Här handlar marockanerna själva, och turistatmosfären infinner sig alltså inte lika påtagligt. Vilket myller! Tappar vi bort varandra här är vi illa ute, vi har bara en hotellnyckel. Utanför marknadens portar står en hel del vagnar med en åsna som halvsover. Djuren är så fullpackade att jag blir ledsen. Vi letar oss fram bland allt folk och alla prylar. Vissa saker kan vi inte låta bli att kika på, varvid försäljarna är på oss igen. Jag får tag i fint hantverk, skålar, kläder, smycken, en väska, och många handgjorda instrument. När vi ska köpa varsin, marockanskt traditionell Jalaba (klänning), får vi pruta så länge för ett rimligt pris, att det hela får avhandlas över en kopp te. Det är vanligt att försäljaren bjuder turister på denna dryck. Jag tycker den är alldeles för sötsliskig, och tvingar i mig den i en mun, varpå försäljaren genast håller upp en ny kopp. Mina inköpta saker får knappt plats i resväskan.

Idag beslutar vi oss för att lägga pengar på en turistresa till Marrakech. Denna stora stad har ett torg, som är en mötesplats för såväl marockaner, bergsfolk, nomader, bönder, som handelsresande. Torget heter ”Djema El Fnaa”, vilket betyder De Dödas torg. Namnet kommer av att man förr utförde avrättningar här. Avhuggna huvuden hängdes upp som avskräckande exempel, och för att de inte skulle ruttna så fort, saltades de innan. När vi väntar på bussen som ska ta oss till Marrakech, pratar mamma och jag och plötsligt ser jag hur en man reagerar på vad hon säger. Det visar sig att han är ögonläkare och bor i Falun. Det förklarar varför han kan svenska, men det roliga är att han även talar flytande arabiska. Han och hans kusin föreslår att vi gör följe när vi är framme i den stora staden, och vi tycker det är en mycket bra idé att gå med några som kan det lokala språket. På väg till torget ser vi en hästdroska som vi åker med en sväng. Vi får en tur runt omgivningarna och får se många mycket gamla byggnader.

Vi är framme på det gigantiska torget. Här finns allt. Ullfärgare, slaktare, snickare, skräddare, toffelmakare, kopparslagare, silversmeder, mässingspolerare, glasblåsare, skinngarvare, keramiker, akrobater, sagoberättare, gatumusikanter, massörer, målare, trähantverkare, skoputsare, mattvävare, spådamer och ormtjusare trängs här i en salig blandning. Jag ser en man med en svart kobra i en korg. Han tar upp den när jag närmar mig, men jag refuserar hans insisterande på att jag ska komma ännu närmre. Plötsligt kommer där ännu en man, nu med en sandfärgad skallerorm. Han vill lägga den om halsen på mig, och eftersom min fobi gäller spindlar, men inte ormar, tycker jag det är kul. Ormen är ganska tung. Jag köper ett instrument som kallas luta, och med ögonläkarens hjälp får jag ett bra pris.

Nästa dag åker vi till ett nytt ställe. En kvinna som bor på samma hotell, tipsar oss om den lilla staden Essaoira. Filmen Jerusalem av Billie August spelades in i denna stad, och många andra filmteam har lockats dit på grund av den vackra naturen. Runtomkring staden löper en 12 kilometer lång mur. Vi hoppas på en buss, som tar oss ut på den marockanska landsbygden. Den första timmen åker vi genom stora jordbruksområden. Eftersom arbetslösheten är nästan 50% i Marocko, försörjer sig de flesta på jordbruk. Husen blir mindre och mindre ju längre utanför stan vi kommer. Vi färdas genom små byar och bergstrakter och kommer sedan ut på mer öde mark där sceneriet domineras av små dalar och öde slätter. En del hus vi ser är mycket spartanska. Vid en paus mitt i bussfärden får vi en chans att gå på toaletten. Några pojkar kommer fram till oss och vill visa sina getter. Vi ger dem några småpengar. När bussen far iväg, vänder de sig om och vinkar till oss. Vi är framme i Essaoira. Luften är renare och svalare här. Vi går in genom den kupolformade porten, och äntrar stadeb. Vi vandrar runt genom smala gränder, det är en rolig upptäcktsresa. Här bor folk inne i små hålor, öppningar i stenväggen.
De allra flesta barn och ungdomar jag ser, bär olika modeller av vit skjorta.
Jag drar slutsatsen att det är stadens variant av skoluniform. Vi rundar ett hörn, och hamnar på den hittills största markytan vi sett här inne. Här står en stor vattenkran, som fungerar som stadens gemensama vattenkälla.

/Struttu

Vik-gubbar och nostalgiafton

Tonerna av Rudy Adrian får vara i bakgrunden när jag skriver om veckoslutet. De senaste dagarna har varit lugna men innehållsrika.

För ett par veckor sedan hörde jag talas om en man som skulle starta en skrivargrupp. Första mötet var i torsdagskväll, då vi samlades ett tiotal personer inne på ett bibliotek efter stängningsdags. Vi diskuterade skrivandets konst och vedermödor, och läste upp texter vi skrivit. Det var en mycket blandad samling personligheter, så kvällen blev väldigt intressant. Vi avslutade mötet med att göra en av mina skrivövningar. Den går ut på att skriva en kort text, där alla meningar ska börja och sluta på samma ord. En av texterna blev särskilt fin:

"Glad för att vara här med personer som uppmuntrar mig att skriva texter som gör en glad. Poeter är vi som förmedlar vad vi känner även till folk vi inte känner, som också de är poeter. Poesi handlar om att vilja lägga en hand på någons hjärta, står det i en bok om hjärtats poesi. Hur man väljer att uttrycka sig beror på känsla, och känsla beror på hur."

Ja, det var en minnesvärd kväll. Jag ska så småningom samarbeta med några av dem som var där, i att skriva en diktsamling. Jag tycker att resultatet blir mycket mer intressant när olika tankar möts.

I fredags samlade jag ihop några vänner för att ha möte med min lilla klubb för "vik-gubbar". Det går ut på att alla ritar ett huvud på varsitt papper, viker ned pappret så att huvudet inte syns, skickar vidare det till personen bredvid, som ska måla armar och kropp. Pappret viks igen, och nästa person ritar ben och fötter. Detta gör att figuren blir knasig, då ingen vet vad den andre målat innan.

De här två gubbarna blev roligast denna gång:

Lördagkvällen var lika fin. Det var nostalgiafton hos Jon, och kvällen gick ut på att dela med sig av fina minnen. Jon fixade även en rolig poängpromenad.

Victoria hade klätt ut sig till sin barndomsidol Benjamin syrsa, och Chris hade med sig en filur han sytt i syslöjden som liten.

En av Jons snygga teckningar.
Själv berättade jag om min favoritbok- Den oändliga historien. I förra inlägget här, finns bilder och info om boken.

Helgerna är som roligast när jag får vara i farten, när det händer mycket. Men när söndagskvällen kommer, är det skönt att lyssna på sövande musik, tänka tillbaka på allt jag gjort, och planera nya projekt och aktiviteter.

Inna jag somnar brukar jag läsa lite från en bok på internet som handlar om diverse sätt att förbättre sitt liv på. Idag stod det: "Ta reda på i vilken slags omgivning du vill leva i. Gå sedan ut och skapa den! Tillbringa inte ditt liv i väntan, agera varje dag utifrån dina mål. Följ ditt hjärta- det kanske leder dig till en plats du aldrig tidigare varit på."

/Struttu